Det är tveksamt om någon svensk artists järn har varit varmare än Henric Hammarbäcks det knappa år som har gått sedan det svenskspråkiga genombrottet med Skälva. Hammarbäck smider medan han kan, som om vetskapen om musans flyktighet nafsar honom i hälarna. Spjällen är öppna. Allt ska ut. Då kan resultatet bli ett dubbelalbum.
Det är ett maximalistiskt riskspel för vilken artist som helst som vill behålla angelägenhetsgraden. Men Vildvisor är långt ifrån en framhafsad skafferitömning.
Där föregångaren Efterskalv i mångt och mycket var ett snyggt men alltför pliktskyldigt påhäng till ett storartat systeralbum står de tjugoen sångerna här tryggt på egna ben, oberoende av yttre och, får man anta, inre förväntningar.
På ett album tämligen ointresserat av att låta sig definieras av generetillhörighet skakar Hammarbäck av sig det mesta av countryoket till förmån för ett amalgam av vidsynt rock, som sätter melodier och berättande i första rummet.
Uppkäftigt formulerade rör sig sångerna i samma vardagsexistentialistiska gränsland som Mattias Alkberg så ombytligt brukar frekventera. Där narrativ om distansen mellan människor, men också om förbrödring, förändring och framsteg, bakslag och ren och skär fördömelse förpackas inom den koncisa rocklåtens ramverk, som för att välkomna oss att sjunga med i undergången.
Mark Andersson
H. Self – Vildvisor (Ella Ruth Institutet)
Utvalda spår
Präster, Det är så mycket som så många inte förstår, Ingrid vill det, Rockstjärna, Du är.
Lyssna också på
Mattias Alkberg – Anarkist
The Tarantula Waltz – Till hälften människa…
Valter Nilsson – Bland de gyllene och de allmänt brända
