Det ordas en del om att Van Morrisons senaste album skulle var hans bästa sedan nittiotalet. Det säger inte mycket mer än att rockens minne är ohyggligt kort. Ty för inte ens tio år sedan släppte samme Morrison sitt bästa album sedan 1997 års The healing game, som i sin tur var hans bästa sedan 1990 års Enlightenment, och så där fortsätter det ad infinitum.
Men visst, med pandemiårens foliehattsrock och ett gäng menlösa skiffleutflykter färskt i minnet är det lätt att gå igång på en vitaliserad Van Morrison som vågar sträcka ut, sjunga besjälat, och som nostalgiskt längtande ännu en gång finner andligheten i gyllene höstlöv som sakta faller mot marken.
Något nytt under solen ryms här med andra ord inte. Formuleringarna är välbekanta, tacksamt nog bör väl sägas, ty när han är på det här humöret är snart åttioårige Morrison fortfarande sorgligt ensam om att göra den här sortens spirituella soul med samma säregna pregnans.
Att fjorton sånger sedan är fyra för många för att albumhelheten ska kunna betraktas som helgjuten är en petitess att bortse ifrån. Remebering now är alltjämt Van Morrisons bästa sedan, ja förra gången han var bäst.
Mark Andersson
Van Morrison – Remembering now (Exile Productions)
