Med ett slags Joni Mitchellsk ledighet tassar Aoife O’Donovan på den litterära låtskrivartraditionens stig, där drömsk jazz och amerikansk folk väger jämnt i varje skål.
Sångerna är märkligt nedtonade. De smyger sig fram genom de mest givna av referenslistor, med subtil nyansrikedom och små men effektiva melodiska skiftningar. Lyriken å sin sida är impressionistisk och flyktbenägen.
Det är också kontrasten mellan ord och ton som ger O’Donovans tredje album sin äventyrliga laddning. När musiken kommer nära och sångsubjektet själv, likt en rastlös våg tycks vilja bölja fram och tillbaka från sammanhangen uppstår en många gånger svindlande balansakt.
O’Donovan finner alltjämt beständighet i underfundig formuleringslusta, där flotta överraskningsmoment och sinnrika narrativ maskerar sångernas komplexitet i skenbart enkel fernissa och får dem att ta kortaste vägen via hörselgångarna till hjärtat.
Mark Andersson
Aoife O’Donovan – Age of apathy (Yep Roc/Border)
Utvalda spår
Elevators, B61, Prodigal daughter, Age of apathy.
Lyssna också på
Joni Mitchell – The hissing of summer lawns
Erin Rae – Lighten up
Anaïs Mitchell – S/t
