Kontemplativ i avskalat anslag och självutlämnande lyrik ser This path tonight Graham Nash blicka tillbaka på ett liv levt, och på vägen framåt. Det är stilsäkert utfört förstås, tryggt formulerat och rutinerat i hart när varje ton.
Inte alls olik Neil Diamonds senare givar lyfter albumet kärnfulla detaljer ur artistens konstnärskap, på gott och ont. Ty Den präktighet som alltid har varit Graham Nashs gissel är intakt här.
Mer provokativt käck än entusiasmerande, smetar den jolmig sockrighet över ett material som för all del ofta äger fin beständighet.
Det ger en onödig övertydlighet och ett segt nostalgiskt anslag, i såväl politiska ställningstaganden som innerliga kärleksbekännelser, som skapar ovälkommen distans till flera av kompositionerna här.
Men när Nash fokuserar, som i fina Myself tonight, det uppsugande titelspåret och Back home – en vacker hyllning till Levon Helm, reser sig artisten långt över bekvämligheterna och visar med erfaret handlag på god förmåga att skriva slitstarka sånger. Synd bara att det sker så sällan att lyckträffarna ofta framstår som rena tillfälligheter.
Mark Andersson
Graham Nash – This path tonight (Blue castle/Rootsy)
