Länge har Courtney Marie Andrews leverans tyckts helt motståndslös. Med starka melodier och ett okonstlat språk har hon formulerat sånger med botten och beständighet, där skiftningarna har varit små men friska nog att hålla stagnationen på avstånd.
2022 års Loose future viskade om förändring, frisinne och en mer vidsynt utblick, där artisten försiktigt förde sitt tonspråk bort från det allra mest traditionalistiska. Lite förvånande är det därför att nya Valentine i stället för att följa mindre upptrampade stigar, för sig som ett systeralbum till omhuldade, men också lätt tillknäppta Old flowers och därmed också ärver mycket av dess problematik.
Fylligare produktion och en breddad instrumental palett till trots famlar Andrews genom förlupna dagboksblad i jakt på stadga i självutlämnande bekännelser, som alltjämt ofta slår över i rena trivialiteter. Att melodierna många gånger ljuder bättre begagnade mildrar inte upplevelsen av ett verk som har märkligt svårt att hitta fotfästet.
Här finns för all del kryckor att luta sig mot, i friska lekar med flöjter, syntar och en och annan spänstig elektrisk gitarr som breddar det tämligen konventionella ramverket. Och så förstås i rösten, som med ett timbre nära Linda Ronstadts kan lyfta vilken bagatell till sång som helst till en högre kvalitativ platå. Men i slutändan saknas såväl spänst som fokus för att göra Valentine till annat än en parentes i Courtney Marie Andrews produktion.
Mark Andersson
Courtney Marie Andrews – Valentine (Loose/Border)
