Ombytligheten är kanske Mattias Alkbergs främsta styrka. Förmågan att svinga fritt mellan uttrycken men ändå förmå låta omisskännligt Alkbergsk har han burit med sig genom hart när hela karriären.
Åtminstone artificiell intelligens följer de tvära kastens lag, men gör också något av en bumerangfärd tillbaka till de egna referenspunkterna.
Här finns en ljudbild som gifter sig fint med den på Anarkist, Nerverna och Ditt hjärta är en stjärna. Det är ett mer tillrättalagt formspråk, med trygg återklang i den breda rock- och pophistorien. Därmed inte sagt att sångerna här saknar nerv och stuns. Tvärtom har Alkberg komponerat ett av sina finaste album.
Det är en eklektisk historia, fint balanserad och melodiskt och lyriskt slagkraftig, med den förhållandevis komprimerade rockmusikens disposition som tydlig röd tråd.
Finast låter stillsamma hemskildringen Relativt Norrbotten, utsökt riviga Långsam och fet och Kvicksilver, Bob hund-flirten Vem vill kramas, och Vuxna människor där gästande Amanda Werne kanaliserar sin inre Yoko Ono.
Genomtänkt, referensberikat, stundtals retsamt skavande, men också öppet välkomnande blir albumet ett välsnidat styrkeprov från Sveriges kanske mest fingertoppskänslige artist. Det är alltihop rakt igenom älskvärt.
Mark Andersson
Mattias Alkberg – Åtminstone artificiell intelligens (Teg Publishing)
