Thåström vet att repetition är bästa formen av övertalning. Med minimalistisk anti-ekvilibrism och obetydliga melodiska skiftningar i det stötvist fraserade vokala uttrycket har artisten de senaste tio åren metodiskt hamrat ut och in sin konstnärliga riktning.
När så uppbrottet från den hittills i alla avseenden vackra ljudbildsvandringen – från organiskt och småskaligt till närmast symfoniskt skrammel – kommer, sker det inte i tvära kast. Snarare än att staka ut en ny audiovisuell bana finner albumet stickspår inom det redan etablerade ramverket.
Ty mycket ljuder bekant här. Thåströms säregna förmåga att låta hänryckande tonal och lyrisk intimitet gro ur de mest grovhuggna av nyanser är intakt. Likaså det skeva instrumentala språket, som fortsatt kämpar med sig självt, ostadigt balanserande längs den egna bristningsgränsen.
Men här finns också en tydligare diskrepans mellan elementen, inte helt olik den som rymdes på Sällskapets Nowy Port, men i långt mindre kvävande samexistens.
Den pulserande, brutna bluesen liknar här allt mer en kanvas. Envetet spänd bakom recitatören Thåström blir den en livslevande kuliss mot vilken artisten spelar. Det är en musikalisk formel minnande om den som Leonard Cohen på senare år har begagnat sig av – en distanserad spegel-lek där ton och ord reflekteras mot varandra utan att egentligen kollidera.
Delarna samverkar förstås, de föder dessutom ett för Thåström, för all del sällan lyckligt, men klart luftigare och paradoxalt ystert anslag än på länge. Men musik och lyrik agerar lika ofta i kommenterande samförstånd, stundtals mycket skickligt målande skilda motiv inom sångens enhet.
Det ger en, om än i mikroskopiska skiftningar delvis ny dramaturgi till Thåströms konstnärliga uttryck. Det är mer komprimerat, inte lika nyckfullt eller sammanstötande men fortfarande ytterligt uttrycksfullt och omöjligt att värja sig emot.
Mark Andersson
Thåström – Den morronen (Razzia)
