På ytan utgör Hiss Golden Messengers I’m people inte ett särskilt radikalt stilbrott från de allra närmsta föregångarna. Den som är elak kan, inte helt ogrundat hävda att MC Taylors mjuka rockformula börjar bli lätt förutsägbar. Den av mer förlåtande natur väljer istället att se beständigheten i det etablerade tonspråket.
Det är ett klokt vägval, ty hur välbekanta sångerna här än må låta är uppriktigheten i formuleringskonsten och det varmt mellanmänskliga tilltalet fortsatt påtagliga. Här bor en trygghet och en hudlös öppenhet som är lätt att ta för given, men som outröttligt bjuder in sig till vila närmast hjärteroten. Den här gången är vägen dit kortare än på länge.
Taylor har slipat melodierna och karvat fram slagkraften ur refränger som på senare år har tillåtits bli väl definitionslösa. Det lyfter såväl rakrockande och soulstänkt grooviga stycken som Shaky eyes, Seneca (Time is a mother, baby) och den varma famn som är titelspåret, som återhållna reflektionerna Mercy avenue och Depends on the river till höjder mätbara med det bästa Taylor har formulerat.
Minst lika betydelsefullt är bandet (med bland andra Josh Kaufman, Cameron Ralston och prominenta gäster som Amy Helm och Bruce Hornsby), som rör sig lika organiskt som dynamiskt över sångskeletten och skänker dem såväl trygg stadga som fritt spelrum bortom de mest givna markörerna.
Mark Andersson
Hiss Golden Messenger – I’m people(Chrysalis)
