Det är främst för uppenbarelsen man kommer. Lee Perry är ett slags reggaens ärkeängel. Han har lockat fram idel profeter, och varit högst bidragande till att formulera dubens universella språk. Hur man än vrider och vänder på det är det anledningar nog att bevittna honom livs levande. Musiken är mest en bonus.
Tacksamt då att Perry, en midsommardag i södra Småland är på inspirerat humör. Tillsammans med Mad Professor ges en två timmar spretig men hjärtlig själssmörjning.
Det är förstås den ungdomliga äventyrslystnaden (som åttiotettåringen fortfarande besitter) snarare än sångerna som är grejen – stekheta Soul fire och Chase the devil/Disco devil är konsertens kanske mest fokuserade stunder. Men det är alltjämt en fröjd att höra Perry orera, muttra förbannelser över kokain och cigaretter, och predika fredsbudskap om vartannat, i en rörig idélära, med rytmen som klart lysande ledstjärna.
Mark Andersson
