Kategori: Kritik
Musik: Finally Free
Nerveless och Human touch som Daniel Romano smög ur sig i början av året upplevdes i mångt och mycket som bokslut över den snärtiga pop och rock som har genomsyrat artistens senaste produktioner.
Konsert: Israel Nash, Kulturbolaget, Malmö, 17/11
Det är lätt att slänga sig med termer som hippie när det talas om Israel Nash. Visst, den fredspredikande bergsmannen bär rocken som ett blommigt plakat. Men Sedan 2013 års Rain plans har det funnits en tydligt disciplinerad linje i Nashs musikaliska gärning, också i ”flummet”, som för all del är mer av ett tillskrivet attribut…
Konsert: Christian Kjellvander, Kafé de luxe, Växjö, 7/11 2018
Drygt tjugo år in i karriären har Christian Kjellvander sannolikt inte varit bättre än han är idag. De tre senaste albumen tillhör katalogens finaste och liveformen har slipats i takt med formspråkets utveckling mot en friare dialekt, som för den skull inte förlorar sina kärnvärden.
Musik: Starter home
Somliga album förmår göra allt med minsta möjliga medel. Doug Paisleys fjärde fullängdare, Starter home är ett sådant album. Här skalar artisten ner sitt redan sparsmakade formspråk till ett slags basalt låtskrivarläge, och formulerar vardagsberättelser, oförsynt skildrade med gitarr, röst och försiktigt kontrasterande instrumentering.
Musik: Here if you listen
På ålderns höst har David Crosby nått en ny kreativ pik. Here if you listen kommer dryga året efter smäckra Sky trails, men är en klart mer utpräglad gruppinsats än föregångaren. Det band (Becca Stevens, Michelle Willis, Michael League) som har backat upp artisten sedan 2016 års Lighthouse delar här broderligt och systerligt på utrymmet.
Musik: Wild hxmans
Christian Kjellvander skriver människor i marginalerna, eller de som inte ryms inom dem. Wild hxmans är i stora delar skildringar av en tid är människor blir statistik, nummer, bråkdelar av en större gemenskap där inte alla hör hemma.
Musik: Live from the Ryman
I oktober 2017 gjorde Jason Isbell sex bejublade kvällar på The Ryman Auditorium i Nashville. Facit blev femtiotre unika låtar ur karriärens nu tämligen digra katalog (medräknat en och annan tolkning av såväl John Prine som den då nyligen framlidne Tom Petty).
Musik: The eclipse sessions
Med molande akustisk melankoli och nyfunnen berättarkraft var 2014 årsTerms of my surrender ett rättmätigt syskon till John Hiatts allra finaste giv, Crossing muddy waters tillika en storstilad återkomst efter ett tvåtusentiotal bestående av en hel hoper av mer eller mindre pliktskyldiga och ojämna albumhistorier.
Musik: Songs of the plains
Man kan säga vad man vill om tjugotreårige Colter Walls omöjligt ålderdomliga röst, men när den mullrar lyssnar man, när den är tyst väntar man på att den på nytt ska göra sig hörd. Det är en stämma som gjord för dammiga sånger om öppna vidder och sorgliga människoöden.
Musik: C’est la vie
Matthew Houck låter fortfarande som en hipster-Paul Simon för det sena tiotalet – ömsom countryrockigt ömsom svulstigt är Phosphorescent en americanakaramell doppad i extra söt pop.
Musik: Glorietta
Det låter mer lekstuga än supergrupp när namnkunniga texanska americana-ynglingar (Matthew Logan Vasquez, David Ramirez, Kelsey Wilson, Noah Gundersen et al) slår sina skallar ihop under namnet Glorietta.