Den som tyckte att Henric Hammarbäck gjorde countryn till lite för mycket av ett bakgrundsverk på genombrottet Skälva får i stora sjok sin aptit mättad på snabba uppföljaren Efterskalv.
I stämningar kanske mer än instrumentering, även om Agnes Odéns dominanta fiol driver hem känslan, ges traditionen här klart större spelrum. Den klär lyriken, som fortsatt skildrar människor i de yttre marginalerna (de som lever trots sin lever, är ensamma hemma med Nascar och MDMA eller knegar i gruvan där järnrör och batong sjunger) i medveten men knappast vördnadsfull skrud.
Musiken ljuder hemtam hos en artist som behärskar countryns idiom till fullo. Men den hävdar sig lite på bekostnad av den oförutsägbara spänning som rymdes i genreskiftningarna på föregångaren.
Därmed inte sagt att Hammarbäck har tappat greppet om sitt vinnande recept. Ty trots att melodierna inte är riktigt lika skarpa som sist och att den diskbänksrealistiska lyriken som landade såväl drastiskt som drabbande på Skälva här stundtals faller farligt nära parodin, är det svårt att inte ta uppriktigheten i artistens avsikter på allvar – den finns där i Månskenssoldaters mellanmänskliga mjukrock, självrannsakande På eget bevåg och i den intimt ömkliga Poolen.
Det är spår som såväl omfamnar som skakar om. Det råkar bara vara så att efterskalvet inte riktigt är lika kraftfullt som på det oantastliga systerverket.
Mark Andersson
H. Self – Efterskalv (Ella Ruth Institutet)
Utvalda spår
På eget bevåg, Månskenssoldater, Poolen, Nascar och MDMA, För det lilla.
Lyssna också på
Hjelle – Jag kommer efter på jobbet
Johan Airijoki – Allting kommer att bli bra
Vit Päls – Ägd
