Israel Nash känns ofta som en artist från en annan tid – analog, kollektivistisk och hemmagjord.
Likt en antenn plockar han upp frekvenser ur kultur och natur, formar dem efter eget huvud och skapar explosiv, elektrisk och fri amerikana, som också ljuder tveklöst samtida.
Till Helsingborg kommer en duo, avskalad till vad som är att betrakta som kärnfunktioner i artistens musik – Eric Swansons utsökta pedal steel-gitarr, och Nash själv, hans röst och sånger.
Det blir något annat än de sprakande fullbandsaftnar som Sverigepubliken har vant sig vid, en akustisk bonuskväll för entusiaster om man så vill.
Nash väljer ur sin katalog, varvar väl vädrade sånger med sådant som inte har spelats på ett tag – Louisiana och Evening låter alldeles strålande i helt opluggade tappningar från scenkanten. Men Nash och Swanson förmår också att med små medel bygga stora rum i sånger som Mansions, Lavendula, Goodbye ghost och Rain plans, som genom förtjänstfullt arbete av Swanson bevarar mycket av dynamiken från de fullt utvecklade versionerna.
Bob Dylans I shall be released avrundar kvällen. Framförd på golvet, med en sjungande publik hade den kunnat framstå som väl lägereldsmässig, men blir istället en smäcker och tämligen träffsäker avrundning på Nashs uppriktiga, och med stor närvaro formulerade budskap om samhörighet och musikalisk sämja.
Mark Andersson
