Nog begriper man att John Prine för snart tjugo år sedan hittade en frände i doldisen Dan Reeder. De delar samma intelligenta humor, skarpa melodisinne och förmåga att i komprimerad skönhet ta tempen på hela den dumma mänskligheten.
Fem album in i karriären går den skeve DIY-humoristen fortfarande i mångt och mycket under radarn på det större musiketablissemanget, men hans sånger bär en beständighet långt bortom det som vid en första anblick kan uppfattas som kuriositeter.
Reeder skriver kort, koncist ja medvetet rumphugget om vardagliga vedermödor, åldrande, kärlek och hat, kapitalism och vita privilegier, supernovor, grubblerier om sex och politik, eller bara om att stiga upp okristligt tidigt på morgonen bara för att se solen gå upp.
Det är banaliteter för all del, men precis som Prine, Randy Newman och Lee Hazlewood förmår Reeder att ladda dem med sprängkraft för att forma små visdomar om vad det innebär att vara en liten kugge i det stora och bräckliga alltet.
Mark Andersson
Dan Reeder – Every which way (Oh Boy/Border)
