Ett par gånger händer det att blåsseektionen ser ut att implodera under trycket. Trion är ett frustande lokomotiv som live sätter stor soulprägel på Sturgill Simpsons musik. De spelar förstås huvudroller i sångerna från senaste albumet A sailor’s guide to earth (här framfört i sin helhet), men färgar också av sig på kvällens övriga melodier.
Att Simpson låter sin country vara vidsynt och mångbottnad i såväl ord som ton har bidragit till att göra honom till en av genrens just nu mest intressanta artister. På ett fullsmockat Berns gör han skäl för berömmet. Uppbackad av ett fantastiskt band – Laur Joamets är en sagolikt tonsäker stilist och gitarrist – betar Simpson av en ung men redan rik låtskatt.
Allt är förvisso inte triumfartat (fina Time after all och inledande Sitting here without you låter ofokuserade och bortslarvade), men det är i sammanhanget bagatellartad kritik. Det mesta här är strålande.
Förnämliga tolkningar av Willie Nelsons I’d have to be crazy och William Bells You don’t miss your water är urstarka och tilldelas ny fräschör, sina sönderspelade status till trots. De blir fina stöttepelare till Simpsons sånger, som är raditionsmedvetna men allt annat än rigida i sin relation till föregångarna.
Artisten förmår låta lika angelägen i de nya kompositionerna, här i livslevande och jamglad kostym, som i stökiga It ain’t all flowers, Railroad of sin, med pulserande blås och When In Romes The promise, som Simpson har gjort till sin egen.
Allra bäst är Just let go, här liksom i albumsammanhanget inkilad mellan explosiva och med bred spännvidd formulerade stycken, är den en subtil parentes som alltjämt känns som artistens finaste sång.
Exemplariskt balanserad i vilda och nyansrika skiftningar blir kvällen en löjligt smittsam stilstudie i musikaliskt hantverk och spelglädje, från en artist som bekväm i sin kostym ljuder lika orädd som osvikligt relevant.
Mark Andersson
