På Deafman glance fortsätter Ryley Walker att vandra den rastlösa vägen, mot ett mer elektriskt och i excentrism stöpt uttryck. Det hade kunnat vara en hopplöst stökig historia, men det låter i alla avseenden ljuvligt.
Den vidsynta folken är närvarande också här, men reduceras ytterligare av ett klart mer puttrande jazzigt anslag. Det ljuder psych-kryddad Van Morrison och John Martyn, återhållet och koncentrerat men inom sångernas ramverk lekfullt och fritt.
Artisten rör sig ledigt såväl inom som utom traditionernas kontext, där röstens försiktiga murrighet samspelar fint med den elektriska gitarrens fingertoppskänsligt korta toner, genom smygande och rytmiskt pigga narrativ.
Uttrycket blir Walkers hittills mest självklara på ett album delikat formulerat och vidöppet välkomnande.
Mark Andersson
Ryley Walker – Deafman glance (Dead Oceans/Playground)
