Det tidiga sjuttiotalet var den bästa och värsta av tider för Neil Young – på några få år skulle han nå sina dittills största kommersiella framgångar, men också lida tunga personliga förluster.
Danny Whitten och roadien Bruce Berrys hastiga frånfällen skickade ner artisten i det berömde dike ur vilket han frammanade tre av karriärens i särklass starkaste album, medTonight’s the night (inspelat 1973 men släppt två år senare) som ett slags dunkelt kronverk.
De sex konserter som Neil Young och The Santa Monica Flyers (Billy Talbot, Ralph Molina, Nils Lofgren och Ben Keith) gav på The Roxy på Sunset Boulevard strax efter inspelningarna var i mångt och mycket en spegling av moderalbumets förtätade och tequila-tankade reningsprocess.
Roxy: Tonight’s the night live sammanställer inspelningar från konserterna till en någorlunda komplett helhet. Det låter trasigt och av trauma härdat, men också föredömligt välspelat och mer välljudande än någon av de upptagningar som genom åren har letat sig ut ur de inofficiella arkiven.
Liksom framförandet är ljudbilden ruffig men varm, med minsta nyans fri att framträda med utsökt tydlighet. Det lyser lika skarpt om den känsligt fångade rumsligheten som instrumentalisterna. Lofgrens gitarr är genomgående strålande, ömsom rakbladsvass, ömsom smekande, Young själv lever ständigt på den kittlande bristningsgränsen, men framför allt är det en fröjd att höra Ben Keiths pedal steel så fint framlyft, på Albuquerque och Roll another number for the road är den fullständigt mästerlig.
Den mest puristiska kompletisten kan förstås ha invändningar mot klipp och klistrandet i sammanställningen. Men det är en petitess som knappast förtar helhetsintrycket eller ruckar på faktumet att Roxy: Tonight’s the night live är ett omistligt livedokument.
Mark Andersson
Neil Young – Roxy: Tonight’s the night live (Reprise/Warner)
