Sexton album in i karriären väljer Steve Earle att lägga alla kort på bluesen. En skilsmässa lurar i bakgrunden, men den mer sannolika ursäkten till genreutflykten är en nyckfull ingivelse.
Så förtvivlat ledsamt låter nämligen inte Terraplane. Visst ryms här ett självcentrerat tungsinne, inte minst i lyriken, men Earle hörs också tämligen lättjefullt rumla runt någonstans i landet mellan Lightnin’ Hopkins och Canned Heat.
Akustiskt och gruffigt får The Dukes, likt sentida The Heartbreakers, visa att de är ett strålande bluesband, medan huvudpersonen leker shamanistisk bluesmytolog och förljuget självständig singelman.
Det ljuder stundom tämligen lojt, men här finns också självklara ljuspunkter som Acquainted with the wind, den lilla bagatellen Gamblin’ blues och, de för all del med inte så lite glimt i ögat utförda, Tennessee kid och King of the blues.
Det är låtar som alla utgör studier i klanderfritt låtsnickeri. Men det ursäktar inte att albumet många gånger också låter som en tämligen pastischartad genreexercis. Det gör Terraplane till ett för artisten förvånansvärt obalanserat album.
Mark Andersson
Steve Earle – Terraplane (New West/Rootsy)
