På High rise, ett av många nyckelspår på Eno axis sjunger H.C. McEntire om den krokiga vägen till frihet. Det är en efterklang från 2018 års debut, där McEntire med eftertryck slog sig fri från countrygenrens föreställda troper och byggde nya rum för framsynthet och rätten att älska den man vill.
Nog låter också album nummer två minst lika många ok lättare. McEntire skriver med örat mot myllan, i atmosfäriska sånger som vajar likt sädesax i North Carolinas ljumma vind. Inte sällan låter det som ett Lone Justice som hade valt att tillbringa mer tid på landsbygden än i inrökta barer.
Men McEntire vet att de värden som bör försvaras också måste bevakas. Därför håller hon ett öga på samtidens återkommande utmaningar. Hon sjunger om objektifierandet av den kvinnliga sexualiteten och om kapitalismens strukturer. I One eye open gör hon upp med kristen fundamentalism och nedärvd rasism, medan omskrivningen av Led Zeppelins Houses of the holy vänder originalets hypermaskulina hedonism till en förhoppningsfull bön om närhet.
Med avundsvärt säker hand balanserar McEntire lummig sinnesfrid och socialt patos. Här är människovärde och ekologi oskiljaktiga delar av samma enhet. Eno axis bär kärnvärdena i sitt livsblod, de sjungs med stadig stämma och påtaglig humanism på ett av årets i särklass starkaste album.
Mark Andersson
H.C. McEntire – Eno axis (Merge/Playground)
Utvalda spår
– High rise, One eye open, True meridian, Houses of the holy.
Lyssna också på
– Maria McKees La vita nuova och Peddlin’ dreams.
