Historieskrivningen gör gällande att den fyrtioårige Arlo McKinley så gott som hade gett upp musiken när John Prine strax före sin bortgång fick upp öronen för honom, kontrakterade honom till Oh Boy Records och därmed räddade McKinley från ett liv som kostymleverantör och stundtals droglangare. Med solskenshistorien må det vara som det vill, men erkännandet är välförtjänt.
Liksom Prine har McKinley packat sin ryggsäck med tre ackord och en hel uppsättning livsöden att ösa ur. Han gör det med finkänsligt handlag och lika delar hjärta och hjärna, i diskbänksrealistiska sånger om vuxenårens vedermödor, om flykt och hemkomst via misströstan och desperata handlingar till trygga famnar att slutligen landa i.
I anslag inte alls olik samtidige Tyler Childers skriver McKinley fräscht i en välbeprövad tradition, utan att för den skull vara vare sig bokstavstrogen eller förringande. Die Midwestern plockar istället impulser från den elementära country som utgör albumets självklara grund, och låter den perforeras av uppkäftig rock och försiktig soul.
Fint balanserat och ömsint snidat ljuder det varmt och välkomnande också i stunder där tungsinnet hotar att riva alla skyddsvärn. Men McKinley finner också frälsning i livets små ljuspunkter, han skildrar dem med vaket öga och vackert melodisinne som gör Die Midwestern till en synnerligen slitstark samling sånger.
Mark Andersson
Arlo McKinley – Die Midwestern (Oh Boy)
Utvalda spår:
– We were alright, Suicidal saturday night, Die Midwestern.
Lyssna också på:
– Tyler Childers – Purgatory
– Jason Isbell & The 400 Unit – Here we rest
– Garret Owen – S/t
