Juli månads sista veckor är en hjärtsnörpets tid för americanaentusiaster. Tätt inpå David Ramirez förtätade studie i uppbrott och försoning skriver också Courtney Marie Andrews in sig i Brustna hjärtans klubb. Men där kollegan gestaltar den känslomässiga förvirringen med abrupta stilbrott renodlar Andrews istället sitt tonspråk.
Courtney Marie Andrews styrka bor i det kärnfulla. Hennes sånger är närgångna noveller som motståndslöst kommer lyssnaren nära. Här trollar artisten med ett nedtonat tilltal i avskalade och för det mesta akustiska sånger där instrumenten vilar lyhört mot tematikens tyngd. Andrews utsökta röst tillåter sig inga kraftiga utsvävningar, de slitstarka melodierna smyger sig varsamt på.
Musikens svängningar må vara subtila men Andrews lyrik har sällan varit så här explicit, på gott och ont. Ty med spjällen vidöppna förlorar lyriken somligt av sin suggestionskraft. Som bäst låter sig berättelserna läsas som förlupna dagboksblad på samma gång självutlämnande och eftertänksamma. Men stundtals slår det över i rent självömkande drapor som kunde ha fått tid att växa sig mer beständiga mellan pärmarna.
Bekännelsernas vingliga balansgång är alltjämt en petitess i sammanhanget. Med Old flowers skriver Courtney Marie Andrews framför allt ett transparent och nogsamt bokslut över kärlekens vindlande skeenden. Det är ett album som vågar sårbarhet och inte väjer för uppriktighetens fallgropar. I mångt och mycket utspelas det som livet självt – stort, komplicerat och ofattbart vackert för den som tillåter sig att lära av dess mysterier.
Mark Andersson
Courtney Marie Andrews – Old flowers (Loose/Border)
