Den är stor i det lilla, Justin Townes Earles musik. I livesammanhanget intill benet avskalad blottas inte bara nakenheten i uttrycket men också den enkelhet med vilken den är formulerad. Det är med små gester, för all del tämligen variationsfattigt fingerplock och stora doser smittande humor som Earle – förtjänstfullt uppbackad av Paul Niehaus (Lambchop, Calexico, Bonnie ’Prince’ Billy) på elgitarr och pedal steel – balanserar sig genom tjugotalet sånger omsorgsfullt plockade från samtliga sex fullängdsalbum.
Det tycks stundtals närmast lättjefullt och borde egentligen vara förtvivlat sövande, hade det inte varit för att det är i just balansakten mellan det tunga berättandet och den spröda stilistiken som Justin Townes Earle äger sitt forte. Det är ett tillåtande musikaliskt recept som spänner känslorna tätt ovanpå huden och skänker laddning också åt de mest spartanska av skrivningar.
Här kläs gedigna fullbandskompostioner som Memphis in the rain och Harlem river blues fint i samma formspråk som redan i studioinspelningarna fick Mama’s eyes, One more night in Brooklyn och färska White gardenias (här skira och omedelbart gripande) att leta sig målmedvetet mot hjärteroten.
Det är självutlämnande förstås, så som det blir när skapande blottas utan större omsvep, och blir i stora sjok en stilstudie i oklanderligt musikaliskt berättande.
Mark Andersson
