Magnus Ekelund sadlar om, lämnar den pop som hade gått i ordentligt stå med tredje och sista albumet Dödskult, och gör pojkspolings-hiphop under samiska familjenamnet Kitok.
I övrigt är det mesta sig likt. Det ryms förvisso viss (anti)fräschör i Beastie Boys-flirtandet och det obevekliga omfamnandet av gitarrdopad och elektrotintad hiphop. Men det tvära genremässiga kastet till trots är Ekelund tämligen förutsägbar.
På Paradise Jokkmokk samsas fortfarande tonåriga självständighetsförklaringar med hemortsvurmande, filtrerat genom huvudstadens glitter och förväntade karriärskjutsar. Det är lika charmigt som lättviktigt och stundtals närmast buskisartat.
Ekelund är en inställsam låtsnickrare. Inom genrens komprimerade och rappt uppstudsiga ramverk framträder artistens fina melodisinne i allt skarpare dager. Men det är också ett kortlivat nöje, Paradise Jokkmokk är gullig, finurligt lekfull och synnerligen lättsmält, men i slutändan finns här försvinnande lite att vila i.
Mark Andersson
Kitok – Paradise Jokkmokk (Universal)
