Kemiska och mentala demoner lämnas att dö i vägdammet när Katie Crutchfield blickar framåt från den svartsynta föregångaren Out in the storms elektriskt laddade allvar. Saint cloud låter därefter, sömndrucket och storögt inför det nya men ändå bekanta livet.
I sånger med ett mer jord- än asfaltsnära anslag stakar Crutchfield ut den nyktra vägen framåt. Resan går via folktintad och mångsidig rock, konstruerad kring luftig instrumentering och melodirikedom i klart släktskap med såväl samtidingar som Laura Stevenson, Phoebe Bridgers och Angie McMahon som rutinerade räven (och nog så tydliga inspirationen) Lucinda Williams.
Den nyfunna sinnesfriden är påtaglig här, sångerna vågar vara terapeutiska och krasst självutlämnande utan att dratta på ändan i självömkan. Istället finner Crutchfield fin balans mellan transparens och poetisk sprängkraft på ett album som bär hoppet som klart lysande ledstjärna.
Mark Andersson
Waxahatchee – Saint cloud (Merge/Border)