Björn Peter Thisell brukade göra kollektivistisk folrockamericana, kalla det vad en vill, under samlingsnamnet Thisell. Nu går han sin egen väg och renodlar uttrycken.
Sångerna på Visseltofta folkfest är mjuka som bomull och minimalistiska på gränsen till barkskrapet. Fördelaktigt så, ty i det avskalade anslaget finner artisten en laddning som tränger sig på och talar med en stämma starkare än det återhållsamma tonspråket.
Här står röst och gitarr i den absoluta förgrunden, subtilt flankerade av ömsom smekande, ömsom taggig fiol och pedal steel. Det är formtypiskt förstås, med bandet till de närmsta och något förgångna samtida föregångarna löst knutet runt fotleden, men Thisell lyckas också parera alla referensfester med ett uttryck som låter rakt igenom eget.
Det är närgången och chosefri musik som samtidigt hemtam och frihetstörstande slår sina rötter i singer-songwritermyllan.
Mark Andersson
Björn Peter Thisell – Visseltofta folkfest (Ella Ruth Institutet)
Utvalda spår
Human animals, Pray a star shines, Poncho, The only dance floor.
Lyssna också på
I’m Kingfisher – The past has begun
The Tarantula Waltz – Blue as in bliss
Christian Kjellvander – The rough and Rynge
