Andra må stjäla det allra skarpaste rampljuset, men Henric Hammarbäck är alltjämt Sverigebäst på country. När han, som H. Self följer upp de två engelskspråkiga föregångarna med ett album på modersmålet blir den amerikanska musiktradition som han så väl behärskar en språngbräda mot en bredare palett.
Nog för att beröringspunkterna med kompanjonen och närmaste gemensamma nämnaren, David Ritschard är påtagliga. Här finns samma förmåga att diskbänksrealistiskt och berättarglatt skildra den allra mest prosaiska vardagen. Men Hammarbäck är countrykonnässör nog för att våga ge avslag på den mest givna estetiken, till förmån för ett tonspråk som ljuder mindre Alf Robertsonskt och mer, låt säga Corneliskt.
Inom rumlarvisans ramverk ger artisten färg åt melodiskt sköra sånger som i subtila skiftningar och med återhållsam men effektiv dynamik speglar samhällets skuggsida. Här förtäljs om gängvåld och värdetransportrån, missbruk och hjärnspöken – allt pregnant formulerat och begåvat med en naken närvaro som effektiv suddar ut gränserna mellan det privata och det fiktiva.
Det gör Skälva till en gripande klagosång över sakernas tillstånd, där ett brokigt persongalleri sätter fingret på socialt och själsligt sönderfall, men också samlas i en blåtonad bön om att allting trots allt kommer att bli bra.
Mark Andersson
H. Self – Skälva (Ella Ruth Institutet)
Utvalda spår
På det stora hela, Maggie Brown, Rap är ingen konst, Jessica, Känslor släpar efter.
Lyssna också på
Mattias Alkberg – Anarkist
Craig Finn – Faith in the future
Daniel Hollow – Indifference & absence
