The black dog and the wandering boy kapslas in av två covers. Den ena, Jon Dee Grahams krassa knarkarskildring Laredo (Small dark something) brottar ner den amerikanska drömmen i diket, den andra Kris Kristoffersons Broken freedom song är en sorgesång över densamma.
Det är modfällda stycken att luta sig mot, men de tjänar sitt syfte i att frigöra utrymme för James McMurtry att prata om annat än det alltmer uppgivna läget i hemlandet.
Ty mer än något annat är artistens elfte album en resa genom minnenas allé. Föga nostalgiskt skriver McMurtry (bättre än de allra flesta) mikronoveller om åldrandets skörhet och den stagnationsprotest som replikerar med knutna nävar och jävlar anamma.
Prosan är lika precis som karaktärerna är omsorgsfullt frammejslade. McMurtry själv vandrar in och ut ur gestalterna och ger dem kött och blod bortom fiktionen.
Allra bäst låter det när artisten låter ord och ton slingras ihop till komprimerade men detaljrika och melodiskt slagkraftiga berättelser, som elfte september-efterspelet Annie, Sons of the second sons – en uppgörelse med förstfödslorätt och av historieskrivningen förbisedda förlöpare – och Pinnochio in Vegas och South Texas lawman som flirtar med den mångbottnade och rakrockiga sarkasmen från äldre stycken som See the elephant och Peter Pan. Det är sånger som utan att göra så särdeles mycket väsen av sig med lätthet skarvar sig in fint mellan McMurtrys bästa, det säger en del om lägstanivån hos en av Amerikas främsta musikaliska berättare.
Mark Andersson
James McMurtry – The black dog and the wandering boy (New West/Border)
