Fjolårets ospännande samarbete med Shawn Colvin, och den svajiga bluesutflykten Terraplane tillhör knappast Steve Earles större stunder. Tredje försöket på lika många år torde enligt det gamla talesättet råda bot på trädan.
Visst innehåller So you wannabe an outlaw också lovvärda ansträngningar. Fixin’ to die, titelspåret och The firebreak line är fina stycken slitstark rock. Annat, som Goodbye Michelangelo och The girl on the mountain bär artistens särpräglade sinne för hjärtslitande minimalism.
Fina komponenter till trots får Steve Earle alltjämt inte riktigt ihop koncepten den här gången heller. Sångerna här bråkar med den laglösa countryns troper. Men den attitydstinna countryrocken framstår i sitt motstånd lika ofta uddlös och konstlad.
So you wannabe an outlaw lär inte dela några läger. Waylon Jennings punkterade outlaw-resonemangen med Don’t you think this outlaw bit’s done got out of hand för dryga fyrtio år sedan – där gör Earles album varken till eller från.
Drabbar gör det istället i de nedtonade ögonblick som här skvallrar om att laglöshet, för en hopplös romantiker, är detsamma som ensamhet.
Mark Andersson
Steve Earle & The Dukes – So you wannabe an outlaw (Warner)
