Neil Young fått nog av Donald Trump, hans politik och utspel, och plockar fram protestsångsblocket på nytt. Beklagligt bara att det låter ungefär som man kan vänta sig när kanadensaren ger sig efter den amerikanske presidenten – förutsägbart, stabbigt och ungdomsförbundsretoriskt.
Sådan är den krassa verkligheten för ungefär hälften av de sånger som utgör The visitor. Men här finns tacksamt nog också ögonblick där Young, liksom på fjolårets Peace trail visar prov på klart mer beständigt låtsnickeri.
Change of heart äger artistens mest distinkta melodi på många år. Liksom Almost always och delar av tiominutaren Forever förlitar den sig på den introverta poetiska nerv, rik på symbolik och lekfullhet som tycktes ha gått artisten förlorad, någonstans på övertydlighetens stig. Här är den glädjande nog återfunnen.
På samma sätt formar mexikanska influenser och Waitsisk absurdism Carnival till en om inte bra så i alla fall friskt ostyrig resa genom ett Amerika på vansinnets rand.
Det är sånger där Neil Young vågar jobba med annat än schabloner för att blotta människan, hennes vedermödor och längtan i skuggan av makten. Synd att han inte mäktar med att löpa linan ut.
Mark Andersson
Neil Young & Promise of the real – The visitor (Warner/Reprise)
