Sean Rowe är naturalisten som vet hur man bäst tillagar självdött och påkört och har stenkoll på vilka oätliga svampar som kan förvandlas till delikatesser. Han är också en egensinnig låtskrivare och ägare till en sagolikt djup baryton ur vilken några av det senaste decenniets allra finaste sånger har sprungit.
Från Folk å rocks busiga lilla scen delar han frikostigt med sig av purfärskt och välbeprövat, med en hoper av mer eller mindre träffsäkra tolkningar (Willie Dixons Spoonful och Tom Waits Day after tomorrow görs särskilt själfullt) som ett slags ärevördiga komplement till de egna narrativen.
Rowe är en sagolik gitarrist begåvad med egen fingertoppskänslig ton och ett lika muskulöst som mjukt handlag. I sin allra renaste form talar det ett minst lika tydligt språk som den känsliga lyriken. Därmed är det också synd att ett idogt fipplande med delay- och samplingseffekter och ett stundtals alldeles för starkt ljud berövar framförandet välbehövlig dramaturgisk struktur.
Men den lite yxiga presentationen är i allt väsentligt en petitess i sammanhanget, ty kärnvärdena i Rowes konstnärsskap framhävs alltjämt förtjänstfullt. Det är vackert formulerad minimalism som hittar snabbaste vägen till hjärtat och viskar om en löftesrik framtid när vinterstormar piskar fönstren och året rusar mot sitt slut.
Mark Andersson
