Mattias Alkberg må ha varit såväl skränigare som mer välregisserad, men sällan bättre än så här. Transponerad till scenen blir den balans mellan uttrycken som följer i kölvattnet av Åtminstone artificiell intelligens mycket påtaglig.
Turnéavslutningen är något av en best-of-tillställning som alltjämt har råd att välja bort många av artistens mest självklara sånger. Låtvalet är generöst publiktillvänt, med kompositioner från hart när hela artistens katalog.
Bäst låter den fylliga åldersreflektionen Långsam och fet, Alla talar svenska, E-Street-rocken i Stockholm, och en fint omarbetad Ändra på allt, där bandet – en slipad rockorkester – fingertoppskänsligt och närvarande levererar med spänstig slagkraft.
Mattias Alkberg själv framstår som allt mer självklar i rollen som ofrivillig scendomptör. Han vet sina kvaliteter som sångare och samtidsskildrare och förmår att i samma andetag framstå lika agiterande som öppenhjärtigt inkluderande, under en många gånger oemotståndlig konsertafton.
Mark Andersson
