Craig Finn fortsätter att skriva noveller från marginalerna – kärva små narrativ om människor stundtals på botten, stundtals längre ner, oftast på gränsen i något slags socialt amerikanskt limbo.
Artistens särpräglade förmåga att kärnfullt formulera utsnitt ur levda liv är intakt. Han gör det genom stilla reflektioner, ibland i tvära rockexplosioner, alltid mångordig och påfallande träffsäker i skärskådandet av sin samtid.
Måhända är handlaget här stundtals väl behagfullt, som att Finn har blivit något för bekväm i sitt språk. Men det förtar alltjämt mycket lite av den nerv som bor i det spänstiga komponerandet.
Craig Finn berättar njutbart och gripande i förträffligt målande sånger som, efter den gamla Springsteenska devisen där verser är blues och refränger är gospel, förmår att ljuda trösterika mitt i det vilsna varandet.
Mark Andersson
Craig Finn – We all want the same things (Partisan/Border)
