Amanda Bergman är för all del ingen novis, ändå känns det som att det är här hon börjar – med ett strålande album i eget namn, långt mer mångfacetterat och stilfullt formulerat än Amasons lätt ansträngda dito, och en efterföljande turné som dess löftesrika spegling.
Debutens uppbrottssånger förflyttas här till reverbdränkta ljudlandskap, stundtals förvånansvärt lika sina studioversioner, men med mer påtaglig nerv som blottlägger sångernas kärna om den fortsatta vägen framåt.
Här behövs ingen briljerande instrumental excess, musikens mjukt melodiska driv är nyansrikt och tryggt nog för att hålla sig ifrån sådant, men det viskar i liveformatet om avfarter som inte nödvändigtvis följs. Det är synd, för sångerna är som gjorda för utbrott bortom albumversionernas ramar.
En något behärskad hållning förtar dock ingenting av styrkan i Bergmans musik. Hon äger en fantastisk röst som bärs av ett lika fantastiskt band.
Med Petter Granbergs (Mattias Alkberg, Norra kust) smakfulla gitarr som accentuerande viskning och kartläsare balanserar Bergman stilfullt Fleetwood Macs tidlösa popmagi med något slags drömskt amalgam av psykedelisk americana och elektronisk bombasm. Det är löjligt starkt i såväl ord som ton – en vidöppen väg väl värd att resas.
Mark Andersson