Den som har tvivlat på Brandi Carliles relevans som en av den samtida countryns främsta berättare kan sluta nu. Artistens sjätte album trumfar allt hon hittills har producerat, och för all del också mycket av övriga skråets minst lika ambitiösa försök.
Carlile när ett litterärt berättande som vågar sträcka sig långt bortom det privatas sfär – lika laddat i kärleksförklaringen till dottern,The mother, och For what it’s worth-parafrasen Fulton County Jane Doe som i den enormt sjungna självständighetsförklaringen The joke, och beroendeskildringen Sugartooth.
Det är kompositioner som gör By the way, I forgive you till ett stycke bekännelsecountry av finaste snitt, stilfullt framfört och begåvat med lyhörd instrumentering som låter den fullkomligt sagolika rösten stå i första rummet. Den bär sångerna här med pondus och uppslitande bräcklighet, på ett album lika djärvt som beständigt.
Mark Andersson
Brandi Carlile – By the way, I forgive you (Elektra/Warner)