Sydsveriges mest klädsamt intima scen finns på Folk å rock i Malmö. För David Ramirez lämpar den sig ypperligt, ty om något vill hans sånger komma nära.
Det finns ett sökande i artistens kompositioner, en utsträckt hand som hungrar efter närhet, en blick som söker fånga en annan. Också i mer ystra stunder bor en ingrodd sorg i tonspråket, och en ivrig vilja att lindra den.
Med senaste given We’re not going anywhere skalade David Ramirez ner. Ett mer kompakt formspråk fångade kärnfullt frustrationen över inhemskt och globalt sönderfall, och förflyttade den till någonting i det närmaste privat.
I livesammanhanget framträder sångerna än mer omedelbara, men också musikaliskt utvidgade tack vare ett sagolikt sammansvetsat band (pianisten Matthew Wright och gitarristen Simon Page lyser starkast). Här gifter sig mer allmängiltiga stycken som Watching from a distance, en laddad Stone age, och People call who they wanna talk to fint med bekännelser som Communion, Good heart och en utsökt New way of living.
Det är stora sånger om samhörighet i det lilla livet, om det privata och det gemensamma – som ett bröstvärn mot den förtärande rädslan.
Mark Andersson
