Enahanda är livet på den österlenska gården, liksom för var och en mitt under brinnande pandemi. Åren går från 2020 till 2021 och Ulf Lundell rider ut ledan på sedvanligt manér – han läser böcker, tidningar och artiklar, kör bil, förundras och förfasas över samtidens dumhet, målar mycket och skriver tämligen lite. Djur och natur kommer nära, människorna glider han allt längre ifrån.
Själva isolationen rör inte författaren så värst mycket. Den tycks han liksom bemästra. Rent av är den ett slags självvald och förtrogen bundsförvant som hjälper subjektet att ruta in vardagen och fokusera på dess väsentligheter.
Men säg det lugn som varar. Uppvaktningen från en ny kvinna rubbar Lundells cirklar långt svårare än något virus eller omstörtande samhällsförändring. Kärleken gör honom galen, som så många gånger förut. Men istället för att besjunga den klär sig författaren i rustning och sköld för att mota hjärtats vanvett i dörren. Det är ingen spoiler att avslöja att brynjan snart går upp i sina kedjor.
När grubblaren inte vet om han ska stå på det inövat buttra eller kärleksrusiga benet skiftar tonaliteten, för första gången i de många volymerna dramatiskt över i uppriktig och, törs man säga det, ungdomligt naiv uppsluppenhet. Det är knappast en krumbukt som ställer vare sig stilistisk eller dramaturgi på omedelbar ända. Men den kastar ett hoppfullt och skvallertidningsartat skimmer över det här redan rätt så ljuvliga bladvändandet.
Mark Andersson
Ulf Lundell – Vardagar 6 och 7, 700 resp. 464 s. Wahlström & Widstrand, 2022.
