Neil Young har fastnat i sina egna klichéer, det är fullmånar hit och ladugårdar dit, planerad spontanitet och förstatagningar och inget är en garant för vare sig fokus eller kvalitet.
Så gott som allt som Young utan någon större ansträngning värker ur sig på Barn har artisten gjort många gånger och klart bättre förr – självbiografiska sånger (Don’t be denied, I’m the ocean), ekoaktivism (After the goldrush, Vampire blues), dumihuvetrock (Fuckin’ up, Welfare mothers), pompösa anthems (Natural beauty), ömsinta kärleksförklaringar (From Hank to Hendrix). Repriserna är dammiga och slapphänta.
Det är en tomgångskörd Neil Young som här nyttjar Crazy Horse mer som ett nött emblem än katalysator för frisläppta uttryck på den basala rockens frontlinje.
Liksom på 2019 år Colorado finns här egentligen bara ett enda guldkorn. Då hette det Milky way, en kosmisk släkting till Sleeps with angels. Den här gången tillåts hästen gallopera fritt i den löst hållna Welcome back som rullar och rumlar bortom de egna mallarna och lyser som en hoppfull fyr i det allmänt rådande grådasket.
Mark Andersson
Neil Young & Crazy Horse – Barn (Reprise/Warner)
Utvalda spår
Welcome back, They might be lost.
Lyssna också på
Israel Nash – Rain plans
Howlin’ Rain – The Dharma wheel
Neil Young & Crazy Horse – Ragged glory
