Father John Misty skalar ner, till glädje för alla och en var. Ty nog är det så att den excentriske personan nådde ett slags vägs ände med fjolårets överjästa albumgiv.
Också subjektet själv tycks ha fått nog av övermått. När den ombesjungna kärleksrelationen knakar i fogarna och paranoians mörker väller in formulerar Josh Tillman sitt mest koncisa och under artistpseudonymen privata(?) album hittills.
Ingenting på God’s favorite customer låter förstås obekant. Här ryms fortsatta utflykter i Elton Johns och Randy Newmans fotspår, men den humorns skyddsmur som tidigare har hållit ute den mest angelägna seriositeten är delvis raserad. Genom sprickorna sipprar självtivlet ut, i sånger vars eländiga narrativ inte sällan faller över i ren självömkan.
Materialet här äger inte mycket nyans, det är oskarpa stycken som segdragna och vilsna söker finna sin väg upp mot ljuset, medan Tillman kämpar med sina patenterat rappkäftade formuleringar, bara för att se dem falla platt inför ett allvar som är större än den konstruerade fasaden.
Att höra densamma rasera är ett drabbande drama, men som album betraktat är God’s favorite customer mer exhibitionistisk exorcism än beständig helhet.
Mark Andersson
Father John Misty – God’s favorite customer (Bella Union/Border)
