Vardagsexistentialisten Mattias Alkberg tar till rymden för att skärskåda samtiden genom något slags överjordiskt hypermakroskop. Bilderna och berättelserna som skickas tillbaka är bekanta. De blottlägger livets obetydlighet och dess stora allvar, distansen mellan människor men också förbrödring, förändring och framsteg, bakslag och ren och skär fördömelse
Det intergalaktiska perspektivet hindrar inte Alkberg från att komma nära (jorden och Boden ligger ju också i rymden). Lyriken är mångbottnad och hudnära, karaktäristiskt sinnrik och sorgset humoristisk i skildrandet av vardagens vedermödor.
Det är stora känslor och skeenden målade med små rörelser. Minimalistiskt men knappast återhållet klär artisten, i nära samspel med Jonas Teglund, oklanderliga och alltmer genomarbetade melodier i trehänt piano, blygsam autotune, då och då gitarr och försiktiga rytmer. Det ger ett slags amalgam av visa och visionärt avantgardistisk rock – som en korsning mellan John Holm och Lambchop.
Det intergalaktiska perspektivet hindrar inte Alkberg från att komma nära (jorden och Boden ligger ju också i rymden). Lyriken är mångbottnad och hudnära, karaktäristiskt sinnrik och sorgset humoristisk i skildrandet av vardagens vedermödor.
Det ger ett uttryck som varmt och mellanmänskligt vågar såväl farväl som brobyggande på ett av Mattias Alkbergs mest särpräglade och högst njutningsbara album.
Mark Andersson
Mattias Alkberg – Bodensia (Teg Publishing)
