Hjelles andra album låter som en repris. Det sägs förstås i de mest positiva av ordalag, ty få artister äger samma förmåga att skildra rutinbunden vardag.
Fan ta NPM är mer av samma alkoholmarinerade diskbänksrealism i rökig boogie-kostym som lyste upp fjolårsvintern, med vetskapen om att det alltid finns någon som har det lite sämre.
Nåja, riktigt så cynisk är Hjelle förstås inte. Tvärtom görs mycket här med sund glimt i ögat, utan att för den skull tumma på allvaret. Det finns här, i kritik mot socialt utanförskap och utarmandet av arbetarideal.
Hjelle skriver lika reflekterande som bitskt. Det är slitstark musik som är klipskare än vad den utger sig för att vara.
Mark Andersson
Hjelle – Fan ta NPM (Jared Sin)
