En kan undra när Colter Wall hann gå sönder, han är tjugoett, låter som sextio och skriver trasigt och erfaret som vore livet genomlevt.
Att som ung och oprövad så oblygt vandra i Jennings, Krisotffersons och för all del Townes Van Zandt och Bob Dylans fotspår är förstås ett risktagande. Men Wall placerar sina insatser väl och väjer för det smetigt nostalgiska genom att vara sin alldeles egen berättare.
Sångerna här är utsökt sparsmakade. Knotigt täljda och levererade med okonstlad närvaro rymmer de karaktärer pulserande av liv och berättelser att förtälja. Wall själv finns någonstans i generna hos dem alla. Han kanaliserar deras öden genom en röst djup och sprucken, som viskar om skrönornas autenticitet bortom det rent fiktiva.
Det är komprimerade berättelser som förmår att låta lika tidlösa som välkommet friska, på årets förmodat starkaste debut.
Mark Andersson
Colter Wall – S/t (Young Mary’s/Border)
