Bill Fays återkomst till skivtallrikarna med 2012 års Life is people var lika oväntad som välkommen. Efter en fyriotett år lång albumtystnad förde sångsamlingen med eftertryck tillbaka artisten till offentlighetens ljus, men Fay fortsätter alltjämt att vara en undflyende karaktär. Lika karaktäristiskt måttfull som sin musik tycks sjutiosjuåringen föga intresserad av de stora scenerna. Istället väljer han att med någorlunda jämna mellanrum begåva världen med stor tonkonst.
För det ska en vara tacksam, ty få artister sjunger mänsklig värme som Bill Fay. På Countless branches är det hudnära fundamentet från de två närmaste föregångarna intakt, men Fay låter också de symfoniska grundvalarna falla till förmån för ett mer sparsmakat uttryck.
Med de mest försynta av rörelser spinner Fay en djuplodad väv som söker famna mänsklighetens komplexitet, dess djupaste mörker och försonande värme.
Det gör en i det närmaste navistisk minimalism, som rymmer lika mycket emotionell sprängkraft som oförställd humanism. I koncisa sånger som berör med de mest försynta av rörelser spinner Fay en djuplodad väv som söker famna mänsklighetens komplexitet, dess djupaste mörker och försonande värme. Han framför dem med en röst färgad av sina år. Men musiken ljuder lika ofta påfallande oskuldsfull och nyfiken, så som det kan göra för den som fortfarande tillåter sig att stå storögd inför mysterierna.
Mark Andersson
Bill Fay – Countless branches (Dead Oceans/Playground)
