Det var längesen Håkan Hellström riktigt engagerade. Det kommer aldrig va över för mig lät mer som ett hot än ett löfte, och den formstöpta arenarocken på EP:n 1974 var en axelryckning mer än något annat.
Skönt då att artisten på Du gamla, du fria vågar låta åtminstone lite svårtillgänglig. Visst, det sociala engagemang (eller för all del vilket engagemang som helst) som hade kunnat bredda Hellströms konstnärskap bortom det hopplöst tonårsromantiska lyser fortfarande med sin frånvaro. Det lilla som här ryms av den varan är fegt och tunt formulerat. Men Hellström envisas inte heller med att nödvändigtvis låta göra sig förstådd.
Du gamla, du fria är ett lekfullt album. Stundtals behagligt nedtonat, men också musikaliskt nyfiket och småbråkigt.
Med protokollplumparna i färskt minne upplevs spretigheten måhända fräschare än vad den egentligen är. Men ystert slarviga stycken som I sprickorna kommer ljuset in, Öppen hela natten och de flyktiga instrumentalspåren är ändå sundhetstecken att ta tillvara.
Att låta den lättflytande bagatellen Din tid kommer få plats också här är förstås ängsligt. Precis som alldeles färska Pärlor låter den ungefär som The Rolling Stones ihärdiga försök att skapa en ny Start me up – tämligen misslyckat. Men det är i de små penseldragen som Hellström den här gången hittar nyanserna.
Det gör inte Du gamla, du fria till ett tillnärmelsevis tongivande album i artistens katalog. Men det utgör ett andningshål som lättsamt och mjukt är enkelt att tycka om.
Mark Andersson
Håkan Hellström – Du gamla, du fria (Woah Dad!/Sony)
