Det är luften som gör det, den som Amanda Bergman blåser in mellan toner och ord och som liksom fungerar som ett poröst men alltjämt bärande kitt för hennes sånger. Förmågan att ge kompositionerna andrum bortom produktionstekniska trix särskiljer Bergmans soloinsatser från ”moderbandet” Amasons alltmer ansträngt kantiga pop, men är också så otvungen att det är lätt att ta det högst beständiga uttrycket för givet.
Nya Embraced for a second as we die följer kort på föregångaren Your hand forever checking on my fever, och beter sig i mångt och mycket som ett tätt anslutande syskon, välbekant och lagom trilskande när Bergman med skenbar enkelhet utforskar popsångens och existensens snävare skrymslen.
Det skaver sällan om sångerna här, men brottningsmatchen med samtidens våndor (om än på diskbänksnivå) är påtagligt laddad också i sin lågmäldhet. Makligt krängande över mjuka melodier och subtila rytmer, med rösten som allt annat än framfusig men alltjämt tongivande pådrivare svävar sångerna in och ut ur den skildrade världen utan att resignera inför dess allvar.
Mark Andersson
Amanda Bergman – Embraced for a second as we die (The Satchi Six)
