2012 skulle jorden enligt föga tillförlitliga källor slutligen gå under. Av det blev intet annat än återaktualiserande av eviga frågeställningar kring existensen och livet efter detta.
David Olney omsatte idéerna i en sex sånger lång skildring av påskberättelsen, sedd genom ögonen hos karaktärer i Jesus någorlunda närhet.
The stone är inget evangelium. Här ryms ingen lovsång. Genom att rikta blicken tvåtusen år tillbaka i tiden, söker Olney finna klarhet i de händelser som har givit återklang i den västerländska samtiden.
Frågorna förblir förstås obesvarade. Men de berör alltjämt i närgånget mänskligt skildrande av människorna (och djuren) som befolkar berättelsen.
Olney berättar grovhugget och närvarande till minimal instrumentering om förvirring i det dualistiska förhållandet mellan kropp och ande – hos soldaten, helbrägdagöraren, rövaren och förrädaren. Och hos åsnan, som ytterligt gripande tillåts symbolisera mänskliga bryderier, bördor och den tröst som står att finna i övertygelsen, vilken den än må vara.
Mark Andersson
David Olney – The stone (Deadbeat Records, 2012)
#tbt är en på torsdagar återkommande musikhistorisk återblick.
