Det var aldrig självklart att Jason Isbell skulle bli den av Drive-By Truckers brokiga medlemmar som skulle krönas till den samtida americanans kronprins. Inte för att vare sig Patterson Hood eller Mike Cooley spekulerade på titeln (de är båda för ruffiga, sydstatigt frispråkiga och klipskt akademiska för att ikläda sig Grammyvinnande kostymer), men Isbells missbruk ledde ut honom på så pass tunn is att det länge tycktes osäkert om han någonsin skulle hitta ut ur dunklet.
Det blev som det blev med det där. Idag är Jason Isbell ett slags Bruce Springsteen för 2000-talets rootsrockare medan Drive-By Truckers förblir ett av Amerikas vassaste rockband, om än alldeles för smarta för sitt bandnamn. Det är lika fint, fast på olika sätt.
När frontfigurerna 2014 återförenades för ett avskalat framförande hemma i Alabama möttes således inte bara tre vänner men också lätt obalanserade digniteter inom den moderna rockmusiken. Det är ett koncept som upplagt för CSN&Y-osande egotripper. Men den känner inte trions karaktärsdrag som tror att hyfs saknas i sällskapet.
Mer än någonting annat blir mötet vänskapligt, skojfriskt och påtagligt prestigelöst. Sångerna står i första rummet. De plockas omsorgsfullt ur repertoaren och behandlas med varsamma händer i sin barskrapade kostym.
Befriade från sprakande distortion och tjusiga pålägg träder framförallt det urstarka berättandet fram ur givna favoriter som Puttin’ people on the moon, Women without whiskey, Tornadoes och Carl Perkins’ Caddilac. Men anslaget pryder också Jason Isbells oklanderliga små noveller som Outfit, Goddamn lonely love, Danko/Manuel och TVA och suddar effektivt ut all eventuellt förutfattad diskrepans mellan låtskrivarnas kvaliteter.
Mark Andersson
Mike Cooley, Patterson Hood & Jason Isbell – Live at the Shoals (Thirty Tigers/Border)
