»All hope is contagious.« sjunger MC Taylor på If it comes in the morning, ett av många nyckelspår på Quietly blowing it. Det kan läsas som en trotsig snärt mot pandemins urlakande konsekvenser men är lika mycket en framstörtande fackla mot det senaste årets vedermödor, protester och vilda politiska sjögång.
Inte sällan låter ny musik från Hiss Golden Messenger som ett plåster över varje för stunden svidande sår. Samlingen sånger här är inget undantag. Quietly blowing it ljuder stukat och försiktigt i sin hoppfullhet, men puttrar också av kampvilja mot missnöje och misströstan. Den som vill kan kalla det protestalbum, men det är en alltför begränsande etikett.
Istället slipar Taylor sina ord mot social och andlig korruption genom att fortsätta att renodla musikens mellanmänskliga och hudnära tilltal.
Här plockas idel impulser från sextio- och sjuttiotalens soul, R&B och funk, som sömlöst infogas i det föränderliga bandets lika föränderliga ramverk av mullrik rotrock. Sångerna är mjuka och medlidsamma, melodierna vågar stanna länge i kontemplativ vila, lyriken levererar fler frågor än svar. Ibland låter det lite definitionslöst, men för stunden är det alldeles gott nog för att stanna upp och låta samtidens kliande skorpor läka ut.
»It’s cradle to the grave so be good to each other.« heter det i den lilla smekningen Hardlytown. Det är ord att leva efter.
Mark Andersson
Hiss Golden Messenger – Quietly blowing it (Merge/Playground)
Utvalda spår
Hardlytown, If it comes in the morning, Quietly blowing it, Way back in the way back.
Lyssna också på
Scott Hirsch – Lost time behind the moon
Curtis Mayfield – Sweet exorcist
Steve Gunn – Way out weather
