Matthew E. White har knappast legat på latsidan sedan han sist gjorde väsen av sig. Som boss, orkesterledare och allt-i-allo-curator för egna bolaget Spacebomb har han släppt ifrån sig en uppsjö av välljudande produktioner med bland andra Natalie Prass, McKinley Dixon, Bedouine och Andy Jenkins. Att tiden inte riktigt har räckt till för egna musikaliska äventyr är således föga märkligt.
När artisten sex år senare (avstickare med Flo Morrissey och Lonnie Holley inte räknade) presenterar sitt tredje album i eget namn gör han det lika begripligt med ivrigt eftertryck.
K bay låter och det låter mycket. Med ett slags lapptäckesestetik har White låtit dubba sina egna låtgrunder med det fullskaliga bandets improvisationer utifrån desamma, för att sedan klippa ihop tagningarna i ett maffigt kollage med lika många lager som en tusenbladsdeg.
Det hade kunnat bli alldeles övermäktigt ostyrigt, men Whites känsliga handlag och skarpa öra för dynamiska skiftningar och välbehövliga andhämtningar får smältdegeln av uttryck att ljuda alldeles självklar.
Med groovet i skorna och soulen på kavajslaget balanserar artisten vild exentricism med oantastlig hängivenhet till sångernas bärkraft. Resultatet blir ett album som framstår som lika mycket ett konstnärligt statement som gjorde debuten Big inners eteriska soul-lunk.
Mark Andersson
Matthew E. White – K bay (Spacebomb/Playground)
Utvalda spår
Genuine hesitation, Only in America (When the curtains of the night are peeled back), Fell like an axe, Nested.
Lyssna också på
Curtis Mayfield – Back to the world
Sly & The Family Stone – There’s a riot goin’ on
Lonnie Holley – Just before music
