Neil Young är konsekvent. Han fortsätter att hålla världsläget under luppen, kan numera bara skriva en sångmelodi, och gör fortfarande precis som han vill.
Det har på senare år resulterat i en serie utflykter i pamflettviftandets land, tämligen mediokra sådana. Nya Peace trail är ett undantag.
Album nummer fyrtiotvå låter närmast som en blandning av rockoperan Greendale och lofi-utflykten A letter home, men ändå inte som någonting Young tidigare har gjort.
Visst, somligt här är trögt och trubbigt. Men allra oftast är sångerna högst lyssningsvärda. Young har lånat Mark Kozelek ett öra, vänder dagboksblad och rotar i minnesanteckningar, över skakiga rytmer, superminimalistiskt plinkande, autotunad röst och gitarr- och munspelsutbrott.
Det kan tyckas spretigt, men fungerar förvånansvärt fint, såväl som protestrock som introvert spegel, och gör Peace trail till Youngs bäst balanserade album sedan fina Crazy Horse-given Psychedelic pill, och artistens mest intressanta sedan Le noise.
Mark Andersson
Neil Young – Peace trail (Warner/Reprise)
