Jonathan Johansson skriver världspolitik och världssmärta med sällan skådad pregnans på nya Scirocco. Nog för att artisten alltid har tassat kring urban ångest, existentialism och politiska bryderier, men han har aldrig låtit ämnena ta så stor plats som nu.
Albumet ljuder lika fragmentariskt som vår samtid är splittrad. Johansson själv vandrar med ljus och lykta genom brutna rytmer, inre dialoger och melodier som bär hoppet i sitt förmak men som förtärs av en aldrig sinande ström av sorg och smärta över tillstånden.
I kontrastspelet mellan andlighet och radikalisering, socialt engagemang och privata grubblanden har Scirocco ett självklart syskon i Sara Parkmans fina Vesper.
I kontrastspelet mellan andlighet och radikalisering, socialt engagemang och privata grubblanden har Scirocco ett självklart syskon i Sara Parkmans fina Vesper. Men där Parkmans album i mångt och mycket är en skarpt brinnande fackla och höjd näve mot samtidens djävulskap söker Johanssons album snarare ge luft åt en förtröstans döende låga. Det är inte alltid hoppfullt men synnerligen gripande, i en briljant och mångbottnad samtidsskildring.
Mark Andersson
Jonathan Johansson – Scirocco (Sony)
