Inte ens den bäste siare hade kunnat förutspå att David Crosby 2017 skulle vara den mest intressante av de kinkiga Laurel Canyon-killarna. Nu har sjuttiosexåringen spottat ur sig tre soloalbum på fyra år, fler än vad han har mäktat med på tre decennier.
Liksom fjolårets Lighthouse är Sky trails en trösterik historia – om åldrande och hemmahörande, men också om frustration och outtröttlig kamp mot aldrig stävjade orättvisor.
Anslaget är jazzigare, ljudbilden befolkad av elektrisk gitarr och pigga rytmer. Inte sällan minner materialet här om de mer vitala delarna av Joni Mitchells sjuttiotal. Hennes Amelia tolkas föredömligt, men också Before tomorrow falls on love, Curved air och Home free bär släktskap med kollegan.
Det är rika, smidiga och vackert genomarbetade sånger, liksom den stora merparten av kompositionerna. Än rösten då? Jo, den är sagolik rakt igenom – ett balsam för själen.
Mark Andersson
David Crosby – Sky trails (BMG/Warner)
